Författare till Korsdragspoesi – till dig som famlar (Bazar förlag 2023)
Det är en snålkall vårdag, en av de där tröstlösa dagarna med hagel från gråa skyar istället för solsken. Vinterjackan har åkt fram igen efter ett kort besök i källaren. Hoppet prövas.
Inne på kafé Bakfickan vid Vimmerby torg sitter Pia Eriksson och sneglar ut genom fönstret mot Astrid Lindgren-statyn, som dagen till ära har fått en virkad halsduk om sig.
Pia Eriksson är Gävletjejen som bor i Vimmerby sedan 2012. Själv mötte jag henne första gången 2019, då i rollen som engagerad och personlig guide på Näs, Astrid Lindgrens barndomshem. Den gången hade jag ingen aning om att hon också hade ett Instagramkonto med namnet Korsdragspoesi och redan hade tusentals följare. Det är på dikterna från det kontot som boken bygger. Och på hennes personliga berättelse som varvas mellan dikterna.
Lyrik kan uppfattas som avskalat och stillsamt, men Pia själv är energisk och intensiv. Hon kom till Vimmerby via Göteborg och säsongsarbete, först hemma i Gävle på Furuviksparken, den som numera sorgligt nog förknippas med förrymda och avlivade schimpanser. Därifrån sökte hon sig vidare till andra roliga ställen att jobba på och upptäckte Astrid Lindgrens Värld. Efter några års sommarjobb fick hon en fast tjänst, flyttade ner och blev kvar.
“Jag har alltid haft skrivandet som uttrycksform, men just poesin hade legat i dvala väldigt länge”, säger Pia. “Det var inte förrän 2018 som den fick ta mer plats. Då förstod jag att jag kunde kommunicera med andra genom poesin, på ett sådant sätt att det också händer saker i den som läser.”
Vädra sig själv
Ordet “Korsdagspoesi” är hennes eget påhitt.
“Det var en tydlig bild jag fick i mitt huvud; nu ska jag vädra mig själv, och det är okej om det blir rörigt. Det var något tillåtande i det. Min föreställning var att det finns mycket regler i poesi, vad som är rätt och fel. Det har hindrat mig så mycket i mitt liv. Inom vilken ram ska det vara för att bli rätt? Men i #korsdagspoesi fick det bli lite hur det ville. Det fanns något lekfullt i det.”
Från början ville hon inte gå ut med sitt namn, då var det också bra att ha ett konto med ett neutralt namn. Människor i hennes närhet kunde komma med synpunkter på vad hon skrev och hur det hade varit “egentligen”.
“Jag tjatade en del om det, att det måste finnas ett svängrum för mig och att mina dikter famnar många olika delar av livet. När man bearbetar saker kan de dyka upp från massor av olika håll.”
En som hittade till kontot var konstnären Stina Wollter. De följde varandra och kontakt uppstod. Vid ett besök i Uppsala passade Pia spontant på att åka till ett galleri där Stina hade vernissage. Det var Stina som föreslog att texterna skulle kunna bli en bok och att de skulle kunna göra någonting tillsammans, men Pia slog det ifrån sig först.
“När jag kom ut därifrån bad jag min man Patrik att ta ett kort på mig. Jag minns så tydligt känslan jag hade: Nu! Nu händer något stort!”
Ett par år senare kom ett nytt meddelande från Stina. Hon hade tagit kontakt med sin förläggare och tipsat om Pia, och även erbjudit sig att själv medverka i boken. Så blev det också, och Stina Wollters bildtolkningar av dikter och berättande texter är en viktig del av boken som helhet.
Vara snäll mot sig själv
Bland de saker som Pia bearbetar i sina texter finns mycket om skam, ilska och sorg.
“Det är som om det finns olika tunnlar som vi måste gå igenom i livet. När vi är mitt i dem så ser vi inte starten eller slutet. Men efteråt kan vi se tillbaka och säga ‘det var den där tiden’. Och då är den över.”
Ett viktigt tema i Pias texter handlar om att vara snäll mot sig själv. När det blir viktigare att vara snäll mot andra än sig själv, när vi söker vårt värde i andra, drar det oss till fel människor, menar hon. Så varifrån kommer den där rösten som inte är snäll?
“Bra fråga. Jag är uppväxt i en familj där vi inte pratade om känslor, och mina föräldrar kom i sin tur från familjer som inte heller pratade om känslor. Det blir en snöbollseffekt. Men min terapeut sa till mig en gång, ‘Pia, det blev din räddning att du inte kan vara tyst.’”
Längs med vägen genom tunnlarna har Pia varit med om flera traumatiska händelser och perioder som skildras i boken, såsom pappans död och en svår sjukskrivning då en ryggkota imploderade vid ett extremt kraftigt epileptisk anfall. Stress och utmattning har också varit återkommande, inte minst eftersom Pia har haft en stark tendens att lyssna mer på andra än på sig själv.
“Att våga känna mina egna känslor är som att öva upp en muskel. Jag hade gått så länge utan att våga känna något, bara kört på utifrån andras behov och krav.”
Berätta det som behövs
I möten med människor som gör oss illa uppstår sår, och om de inte får bearbetas bär vi dem med oss.
“Egentligen skulle var och en av de där händelserna kunna fylla en egen bok. Men jag ville inte det, jag berättar inte hela bilden. Det finns det andra som gör. Jag vill enbart berätta det som behövs för att den som läser ska kunna få fatt i sitt eget.”
Den period som var svårast att skriva om var situationen med en man som hotade Pia under en längre tid.
“Jag tvekade först om jag ville ta med det. Men så tänkte jag på alla kvinnor som lever med någon som inte behandlar dem väl. Då kan jag inte vara tyst.”
När hon läste in texten som ljudbok var det också det avsnittet som var jobbigast.
“Då och då behövde jag avbryta och berätta en rolig anekdot för ljudkillen. Det finns ett ljus i humorn och i att se på saker med glädje.”
Om humor har varit en livräddare genom svårigheterna så är förlåtelse en annan. Även arbetet med att förlåta sig själv. Nyckeln har varit insikten om att hon gjorde det bästa hon kunde just då. Även i insikten om att andra gjorde så gott de kunde utifrån sin situation finns en tröst.
“Att förlåta är för mig att gå tillbaka och stänga en dörr innan man går in genom en annan”, säger Pia.
Bearbetningen av livets olika trauman sker i långa haranger och samtal, ofta med Patrik, men dikterna är för det mesta korta och kärnfulla.
“Dikterna blir essensen av utläggningarna, de är det jag själv behöver höra.”
Lev dina vill
Inte bara Pia själv behöver höra dem. Kontot #korsdagspoesi har idag över 70 000 följare, och bland den entusiastiska community som skapats där dyker det titt som tätt upp foton på folk som har tatuerat in några av Pias rader på kroppen.
“Det är häftigt att andra gör mina ord till sina egna och vill leva med dem.”
Den rad som oftast delas och tatueras är den här:
Du som kan, lev dina vill.
“Den handlar om hur mycket rädsla styr och hindrar. När jag är på botten kanske jag inte har så många vill. Framöver är målet att få fatt i mina vill. Men inte som en bucketlist – de kommer när de är redo.”
Pias största vill just nu är att ha mycket tid med familjen, och att nå fram till den som tycker att det är grumligt, den som står och tvekar.
Och skrivandet fortsätter, framför allt på kontot. Det blir troligen fler böcker framöver också, men just nu vill hon nå ut med den bok som redan finns.
“Nu börjar jag kunna öppna mig för att resa ut mer med boken och träffa människor. Nu vill jag lära mig att leva.”
Text: Carolina Klintefelt
Foto: Josefine Antonsson
