Den låga novembersolen speglas i fasaderna på Kaggensgatan i Kalmar. Uppe i Kullzénska kaféet är det varmt och ännu ganska lugnt strax före lunchrusningen. Niels Vonberg drar för den tunga gardinen i fönstret mot gatan för att inte få solen i ögonen.
Han är Ölandsbo sedan sju år och debuterar nu som poet med samlingen Tuggummikuleskogen på Vendels förlag. Släppfesten äger rum på ett annat kafé, Söderbönor hemma i Mörbylånga.
– Det känns lite konstigt, erkänner Niels. När jag fick själva boken var det nästan ett antiklimax – jaha, den ser precis ut som vi har sagt.
Han skrattar lite ursäktande.
– Men de senaste veckorna när andra har sett och reagerat på boken har jag känt “wow”! Det är klart att det är fantastiskt att den finns i världen.
Omgiven av havet
Niels Vonberg är född och uppvuxen i Nederländerna, i byn Den Helder ytterst på nordspetsen av halvön Noord Holland som sträcker sig norrut från Amsterdam, omgiven av havet åt öst, nord och väst. Därifrån flyttade han som ung vuxen till Amsterdam och studerade litteraturvetenskap. Examina där skiljer sig en aning från det svenska systemet och Niels tog en så kallad research master. I sin uppsats skrev han om den amerikanske poeten James Merrill.
– Hans sista tre diktsamlingar handlar om aids och fördomar. Han insåg att han var på väg att dö, och jag skrev om hur Merrills poesi behandlar fördomar kring sexualitet och sjukdom.
Efter examen bestämde han sig för att inte fortsätta den akademiska karriären utan började skriva samtidigt som han jobbade i en bokhandel. En period var han också redaktör för en feministisk tidskrift.
Semestrar på Öland
Under den här tiden träffade han också sin partner, som var svensk, och de tillbringade många semestrar på Öland tillsammans. Landskapet påminde på många sätt om Niels hemtrakter i Den Helder. Så småningom växte tanken fram på att flytta dit permanent, och för sju år sedan gjorde de slag i saken.
Planen var att Niels skulle hitta ett jobb och sedan skriva en roman. Jobbfrågan löste sig inom ett halvår, och Niels jobbar fortfarande kvar på Kalmar konstmuseum där han trivs bra. Med skrivandet gick det sämre.
– Det var jättesvårt att skriva på nederländska när jag bodde i Sverige. Romanskrivandet tråkade ut mig till slut. Man måste följa vissa regler, skriva dialog, beskrivande text och så vidare. Jag tappade lusten att skriva och tröttnade på karaktärerna.
Han småskrattar.
Läste lyrik
– Efter examen hade jag fokuserat så mycket på romaner och noveller att jag tappade bort lyriken. Så jag slutade läsa och började lyssna på poddar istället, och lärde mig att sticka. Och så började jag läsa lyrik igen, och tänkte “det här kan jag också göra”.
På Öland finns det många kreativa människor, och nu kom Niels i kontakt med några av dem. Författaren Tove Folkesson sökte deltagare till en grupp där man skulle diskutera skrivandets villkor, och Niels gick med.
Skriva på svenska
– Jag hade provat att skriva dikter på svenska på en ren impuls.
Hur det är att skriva på ett annat språk än sitt modersmål är något som många frågar om, men Niels vill avdramatisera det. Han betonar att det inte var något noga överlagt beslut utan ett infall.
– Språk är så mycket mer än ord, det är ljud, rytm, röst, tempo, tystnad. Som författare arbetar man med språk hela tiden, i den vida bemärkelsen, och det är inte så stor skillnad att skriva på ett annat språk. Dikten är någonting bakom orden.
Det var förstås positivt att svenska och nederländska hör till samma språkfamilj och att det därför inte var så svårt för Niels att sätta sig in i hur det svenska språket fungerar. Grammatiska detaljer går det alltid att få hjälp med, och fördelen med att skriva på ett annat språk än sitt modersmål är också att det går att göra nya ordvändningar som den som är uppväxt med språket inte skulle komma på.
– Det har jag fått höra från både min redaktör och andra läsare, och det tycker jag är roligt.
Att skriva på ett annat språk är också att ta det språket till sig på ett nytt sätt.
– När jag skriver på svenska växer det ut nya litterära rötter.
Skrivyta Syd
Hösten 2021 blev Niels den första deltagaren från Kalmar län som fick gå Skrivyta Syd, ett konstnärligt utvecklingsprogram för författare som arrangerades av de sex sydliga regionerna inom Regionsamverkan Sydsverige.
– Skrivyta Syd var viktigt för mig eftersom jag fick nya kontakter. Det är alltid bra att få höra andras reaktioner på det man skriver. Några av kontakterna håller jag fortfarande kvar.
Niels hade redan fått ett antal texter publicerade hemma i Nederländerna i olika magasin och hade också gjort poesiuppläsningar. I Sverige hade han skickat in några olika texter och även här blivit publicerad i nätmagasin och andra tidskrifter.
– Jag väntar alltid en lång tid med att skicka in en text. Om du får en text publicerad måste du kunna backa den till hundra procent. Det kommer att komma redaktörer och andra som vill ge förslag till förändringar, och det är bra, men du måste själv veta vad du vill med din text. Annars är risken att det går förlorat om du börjar göra ändringar efter andras förslag. Ibland tror jag att det är den främsta anledningen till att jag debuterar sent. Jag kände mig inte så säker på mina texter när jag var yngre. Jag skrev mest det jag trodde att andra människor ville läsa.
Tuggummikuleskogen
Nu kommer alltså hans första diktsamling, en bok på svenska. Tuggummikuleskogen ges ut på Vendels förlag och bara titeln är kanske ett exempel på hur nya ord kan skapas av den som ser på språket med nya ögon.
Tuggummikuleskogen är en vandring över öar och i skogar tillsammans med sjömän, kor och pepparkaksgubbar. Ett öländskt landskap målar upp sig för läsaren.
– På Öland är man aldrig ensam, för när man vänder sig om står det alltid en ko där, säger Niels och ler. Kor är underbara djur med vackra smala ben.
Det finns också svulstiga bilder av sötsaker, godis och pepparkakshus.
– Jag ville utforska det groteska, säger Niels. Det groteska i Tuggummikuleskogen är det goda som går över en gräns och blir för mycket. Det som är farligt är också spännande och roligt. Det kom in tidigt i arbetet att jag ville skriva om sexualitet på ett helt annat sätt, inte som förbjuden kärlek eller någon som träffar någon, utan som ett utforskande av hur sexualitet är en del av vår personlighet och hur vår sexualitet som vuxna påverkas av hur vi var som barn.
Det finns också spår av folksagornas bilder av skogen som en farlig plats, och ett barn som inte förstår vad det utsätts för.
– Jag minns en folksaga jag läste som barn, om två föräldrar som bakar ett barn av en deg. Sagan slutar med att föräldrarna äter upp barnet. Det är ofta sådana faror som barnen i de gamla sagorna blir utsatta för, att bli uppätna av en häxa eller en varg i skogen. Det speglar en förvandlingsrädsla att gå från barn till vuxen.
Inga förklaringar
Men han värjer sig mot att skriva symboliskt eller självbiografiskt och vill inte ge några ytterligare förklaringar av texten.
– Diktsamlingen kan vara en plats, som en skog, en park eller en trädgård man kan vandra i. Det är stor skillnad mot en roman där man går in på första sidan och ut på sista. I en diktsamling kan man gå in på olika ställen.
Han understryker att det inte bara finns en enda tolkning utan att läsarens egna bilder vid läsandet är lika sanna som hans egna.
– Du har din bild och jag har en annan. Jag har en viss tolkning, men bara för dem som känner igen dem – jag vet att det finns bilder i Tuggummikuleskogen där jag kan säga att “de som vet, de vet”. Men just i lyrik kan man öppna upp språket i olika dimensioner och skikt.
Så Tuggummikuleskogen är en diktsamling som rör sig kring kroppslighet och intimitet, men också platsen där en läsare kan gå vilse bland dikterna som i en skog, enligt Niels.
– Man kan som författare locka läsaren att komma längre in genom att skapa en rytm.
Poesi inte svårt
Eftersom vi träffas innan boken har haft formell publiceringsdag har reaktionerna hittills mest kommit från vänner och förlaget, och de är mycket positiva. Det pratas ofta om att det är svårt att nå ut med poesi, men Niels tycker inte att det stämmer.
– Folk vill läsa och köpa poesi! Svårigheten i Sverige är att det finns så få poesiscener,och att de har så liten budget. Jag önskar att fler skulle våga satsa på samtidspoesi och att vi inte skulle tala om det som så svårt.
Nästa diktsamling är redan inskickad till förlaget, och under december kommer Niels att åka till Hedlandet i Skåne, där de avslutande residensen har hållits under Skrivyta Syd.
– Nu försöker jag skriva en längre sammanhållen text, berättar han. Konsten är att inte fundera för mycket utan bara göra. Följa rösten och se vart den leder. Genom skrivandet kan världen bli din.
