Det är den där årstiden som liknar höst, fast det är tidig vår. Grådiset ligger som slöjor över fälten och trädens nakna grenar trevar efter ljus som spretande fingrar.
På parkeringen utanför restaurangen Villa Linnea i Vimmerby ser Mattias Eliasson sig om efter en lämplig plats för ett foto. Han trivs bäst i naturen, men just här finns det bara enstaka träd.
Kärleken till naturen har han haft med sig sedan barndomen i Tolg.
– Naturen, med både fisket och skogen, blev min arena som barn. Kanske för att den var en flykt från andra arenor, som fotboll och hockey.
Idag är Mattias Eliasson en mångsysslare, som helst arbetar med händerna och med sina egna kreativa projekt.
Tillit till förmågan
Uppväxten i Tolg ovanför Växjö gav många möjligheter att möta både skog och vatten. Mattias var enda barnet till en ensamstående mamma.
– Hon var inte simkunnig, så du kan tänka dig hennes oro när jag tyckte om att leka vid kraftverket. Hon trodde att strömmarna skulle trycka ner mig mot bottnen om jag föll i, så att jag aldrig mer skulle kunna ta mig upp.
Men samtidigt fanns en tillit till Mattias förmåga att göra egna bedömningar. Och på somrarna levde han båtliv i skärgården hos sin pappa, och där fick Mattias träna upp sin vattenvana.
När det så småningom blev dags att söka sin egen väg hittade Mattias en utbildning i Jämtland inom kulturgeografi med naturturisminriktning.
Efter utbildningen tog han de jobb han fick, och då handlade det om vanligt skogsarbete.
– Men jag har aldrig varit intresserad av skogsindustrin.
Skogsmiljö för barnen
Av en tillfällighet fick han syn på en annons om att Vimarskolan i Vimmerby sökte en naturpedagog. Projektet gick ut på att bygga upp en skogsmiljö för eleverna. Det passade Mattias perfekt. Efter några år flyttade han med fru och två barn till Vimmerby.
– Naturpedagog är ett allt vanligare yrke, där man integrerar skogen i skolan och barnen får lära sig att vistas i den. Det var mitt jobb varje dag i tre år att gå ut i skogen med barnen och hitta på aktiviteter med dem, hur de hittar saker, att lära sig laga mat ute, djur- och naturvård. Jag fick så fin kontakt med barnen, för det var deras bästa stund på terminen.
Olika projekt avlöste varandra. Efter Vimarskolan blev Mattias ansvarig för ett projekt med att timra hus ute i skärgården.
– Då fick jag lära mig det.
Startade eget företag
Men det blev alltmer kontorsbaserade uppgifter, och det var inte vad Mattias ville. På vinst och förlust startade han eget företag.
– I samband med kurserna hade jag lärt mig mycket om de genuina hantverken, som att stänga en gärsgård, knuttimra hus, hur man gör tjära och kol. Jag har alltid haft en fallenhet för det praktiska, jag ser hur saker ska göras.
Så Mattias verksamhet blev att sprida de gamla hantverken genom kurser och föreläsningar. Det fanns ett stort intresse, men efter ett tag blev också det enahanda.
– Då började jag göra filmer, där jag också försökte fläta in hur jag ser på skogen som resurs.
Det blev två entimmarsfilmer på dvd, som var den aktuella tekniken då.
– Det jag relaterade mest till var naturfilm, så jag gick med i ett nätverk som heter Naturfilmarna. De hade festivaler och samlade folk från hela Sverige, och vi hjälpte varandra med tekniska frågor, distribution och annat.
Idag finns filmerna tillgängliga på Naturfilmarnas streamingkanal.
Nu kom också förfrågningar om att göra filmer åt andra.
– De hörde av sig till mig för att de tyckte om det jag gjorde, så jag fick göra filmerna på mitt eget sätt. Så nu hade jag två ben att stå på, både film och hantverk.
Skriva ner tankarna
Men film är på ett sätt förgänglig, tyckte Mattias. En bok är mer handgriplig. Det blev en naturlig fortsättning att skriva ner tankarna. Texterna blev till boken Handen, trädet, tanken.
– Jag gjorde som jag brukade, jag bara började och så löste jag problemen längs vägen.
Manuset gick förvånansvärt lätt att skriva.
– Jag hade samlat på mig så mycket genom åren av tankar kring skogen som resurs, äganderätt, lite större frågor. Manuset skrev sig självt, kan man säga. Samma sak med bilderna – jag hade fotat mycket längs vägen.
Ett etablerat förlag nappade, men samtidigt hade Mattias fått pengar från Sparbanksstiftelsen för projektet. Förlaget behövde uppemot två år på sig för arbetet, och så länge ville Mattias inte vänta, så han gav ut den själv. Boken fick ett fint omdöme av bibliotekens recensionstjänst BTJ.
– Det fanns en stämning i boken som jag tror att många tyckte om. Det var som att färdas i landskapet.
Stöd av en vän
En person som har betytt mycket för Mattias är förläggaren och författaren Christian Holzer, som driver Basebo förlag.
– Vi har samma sätt att se på livet i stort, tror jag.
Christian har funnits som ett stöd i arbetet och gjorde även tyska utgåvor av filmerna.
När Basebo förlag fick möjligheten att ge ut några svenska böcker i serien European Essays on Landscape and Nature fick Mattias en förfrågan om att vara med.
– Jag hade ägnat några år åt att bygga ett fritidshus i Klövsjö utanför Vemdalen. När det var klart började jag utforska miljöerna där omkring, och då upptäckte jag myren. Det var en helt ny upplevelse för mig. Något liknande fanns inte i de områden där jag växte upp.
Fint mottagande
Förslaget att skriva om myren som landskap krävde lite övertalning innan det gick hem hos både Christian och den tyska samarbetspartnern.
– Ordet myr lät inte så fint på tyska, det lät som träsk eller sumpmark.
Men när Mattias hade förklarat myrens historiskt viktiga roll fick han klartecken. Under ett års tid reste han återkommande ut på myren för att kunna skildra alla årstider. Ett spår i boken är en parallell till Carl von Linné, också han en smålänning som upptäckte Norrland och som skildrade det han fann.
– Mycket har ändrats på trehundra år, men platserna finns kvar. Så det går att jämföra vad som mötte honom med vad som möter mig.
Att skriva essä om en myr kan tyckas smalt, men boken har fått ett fint mottagande och uppmärksammats av både Kulturrådet, som gett stöd, och av Naturmorgon i Sveriges Radio. I januari gjordes ett direktsänt program där Mattias skidade omkring på myren från klockan sex på morgonen och delgav sina tankar och kunskaper om myren medan dagen sakta grydde.
– Det var stämningsfullt.
Vattnets betydelse
Redan före arbetet med Myr hade Mattias i stort sett avslutat en annan bok. Den fick ligga på is under tiden, men kunde plockas fram så snart Myr var färdig. Bortom bäcken handlar om vatten och kom ut före jul 2024.
Här kommer vi tillbaka till historien om vattnets betydelse under barndomen. De mörka, hotande virvlarna i Mörrumsån vid kraftverket och nätfisket i skärgården utanför Figeholm, allt som vattnet betyder för både människans liv och för livet i stort.
– När jag började skriva tänkte jag att vattnet i landskapet är som våra liv. Det söker sig vägar fram, ibland tar det en oväntad vändning, man vet aldrig vad som väntar där framme. Så småningom når det havet. Det handlar om att bli en del av allt, eller inget. På så sätt är en bok om vatten också en bok om livet.
Också i den här boken varvas texterna med Mattias egna foton, ofta närbilder på detaljer som han tycker om att lyfta fram. Och texterna handlar inte enbart om vatten som verklighet och funktion, utan också om drömmar och fantasier. Att enbart skriva faktabaserat blir ointressant, tycker Mattias. Han vill att läsaren ska bli lite förbluffad.
– Det är likadant med naturfilm, säger han. En film som enbart berättar sakligt, utan reflektion eller fantasi, orkar jag bara se i en minut, sedan blir det tråkigt.
Omsorg om detaljerna
Att essän har blivit hans form var inget medvetet val.
– När jag började visste jag inte ens att det var essä jag skrev. Men det verkar vara en genre som passar mig.
Omsorgen om detaljerna, som märks i böckernas fotografier, syns också i språkets noggrant utvalda formuleringar. Det drar åt det poetiska, vilket också visar sig i det projekt som han arbetar på nu.
– I många år har det funnits en trakt i området kring Övrakulla, Gibberyd och Rumskulla som jag återkommande har sökt mig tillbaka till, berättar han. Något i landskapet där har gjort att jag har känt mig som hemma.
När han började utforska området närmare upptäckte han att hans farmors släkt sedan flera generationer kommer från just det området.
Under strövtågen har han fotograferat, men också stannat och pratat med människor.
– Någon jag har mött i skogen eller kanske någon som stått i trädgården och plockat vinbär.
Ett projekt i taget
Han har samlat berättelser till en bok om trakten. Människor har varit öppna och villiga att berätta.
– När jag sedan har skrivit har jag strukit och strukit, tills bara det väsentliga är kvar, bara det som behövs för att förmedla den där stämningen.
Precis som med Bortom bäcken har materialet funnits i stort sett färdigt under en tid.
– Jag klarar bara av att hålla på med ett kreativt projekt i taget.
Men även om projekten får vänta på sin tur verkar idéerna komma lätt. Efter den boken är det ett filmprojekt som väntar, där Mattias under en längre period har följt ett punkband.
Lunchtimmen har gått sedan länge och Mattias ställer brickan i diskvagnen. Det är dags att återgå till jobbet med att bygga lekdetaljer för Astrid Lindgrens Värld, ett av de återkommande säsongsjobb han har haft under många år. Det är också kreativt, men på ett annat sätt.
– Det är roligt, men idag jobbar jag för att tjäna pengar under en del av året för att kunna ägna mig åt mina egna projekt under resten av tiden.
Text: Carolina Klintefelt
Foto: Josefine Antonsson
