Sommaridyllen Pataholm välkomnar med sina solvarma kullerstenar. Under äppelträden på Café Förlig Wind finns både svalka och en kopp kaffe. Golden retrievern Polly har också fått följa med och lägger sig tillrätta i skuggan vid en överblommad schersmin.
Louise Körnung har rest hit upp från Nedra Västerstad på södra Öland och upptäcker förtjust den gamla stadsmiljön.
“Hit ska jag åka tillbaka och ta med mig min mamma!”
Driven av nyfikenhet
Hon debuterade som författare förra året med den historiska romanen Självporträtt (Modernista 2023), ett epos som famnar stora skeenden från 1930-talets Berlin och framåt, liksom många karaktärer med olika utgångspunkter och ambitioner.
För Louise har nyfikenheten varit den stora drivkraften i livet. Efter skolåren i Färjestaden och Mörbylånga gick hon gymnasiet i Kalmar. Där fanns möjlighet att välja en inriktning mot internationella relationer, något som lockade till vidare studier i Lund och en pol mag-examen. Därefter ville hon ut i världen, och hon sökte och fick en praktikplats på svenska ambassaden i Kairo.
“Jag älskade kaoset i Kairo, magiska solnedgångar över Nilen, egyptiernas generositet och varma välkomnande. Professionellt fick jag ta del av utmaningarna att arbeta med mänskliga rättigheter i en auktoritär polisstat. Det är ett scenario som jag sedan återkommande har jobbat med”, berättar hon.
Vill bidra
Det som också har återkommit under karriären har varit konfliktländer och diktaturer. Där har det funnits en spänning, men också känslan av att kunna bidra med någonting.
“Jag tror att alla som jobbar med internationella frågor gör det för att man vill bidra till förändring, och det känns meningsfullt. Om vi till exempel har kunnat stoppa en avrättning, då har vår närvaro gjort skillnad.”
I Egypten blev hon kvar i tre år på olika uppdrag. En period var hon på Svenska Institutet i Alexandria och arbetade bland annat med interkulturell och religiös dialog. Efter åren i Egypten följde ett uppdrag i Ukraina genom ett gemensamt program av EU och det svenska biståndsorganet Sida. Det var långt före det nuvarande kriget, men redan då hände det att Ryssland stängde av gasen och att politiker förgiftades.
“Det var åren efter den orangea revolutionen och det kändes som om luften hade gått ur”, säger Louise. “Det var mycket rävspel på högsta politiska nivå i landet.”
Fokus på mänskliga rättigheter
Efter en period på UD hemma i Stockholm, där hon arbetade med givarsamordning inom EU vilket just då var ett prioriterat område för det svenska ordförandeskapet, öppnade sig en möjlighet i Islamabad, Pakistan. Återigen blev mänskliga rättigheter hennes portfölj och hon arbetade med samordning inom EU.
““EU bedrev påverkansarbete gentemot regeringen för att skydda mänskliga rättigheter. I den processen mötte vi regelbundet människorättsaktivister och representanter från civilsamhället.”
Det var här delegationens arbete ledde till att en kvinna som dömts till döden för hädelse av Koranen kunde bli fri efter sju år i fängelse.
“I länder med låg grad av demokrati finns tyvärr också en låg grad av respekt för mänskliga rättigheter”, säger Louise. “I Pakistan är det vanligt att hädelselagar används godtyckligt, att någon anklagar en person för hädelse mot Koranen eller profeten Mohammed, när det kanske egentligen ligger andra konflikter bakom, och man tar lagen i egna händer.”
I Pakistan upplevde hon också att det fanns en oroväckande intolerans mot religiösa minoriteter. När Louise var i Islamabad mördades både ministern för minoriteter och Punjabs guvernör för att de ville reformera lagstiftningen om blasfemi. Politikerna i landet, menar hon, ägnade den mesta tiden åt att bråka med varandra och med rättsväsendet, och militären styrde bakom kulisserna.
Den arabiska våren
Efter Pakistan blev det återigen en period i Kairo, denna gång tillsammans med EU:s särskilda sändebud för södra Medelhavsområdet, närmare bestämt Egypten, Libyen och Tunisien som varit berörda av den arabiska våren. Med sin tidigare erfarenhet från landet fick Louise ansvaret för Egypten.
Vid det här laget hade Muslimska brödraskapet kommit till makten och det hade införts begränsningar av exempelvis kvinnors frihet. Det pyrde av missnöje bland befolkningen. De nya makthavarna hade inte någon erfarenhet av att styra ett land, så i sändebudets diplomatiska uppdrag ingick att vara rådgivare om hur de skulle upprätta administration och beslutsvägar. Samtidigt stod militären och stampade.
“Plötsligt hamnade vi mitt i en militärkupp. Det fanns ett torg där tusentals människor demonstrerade, och jag åkte dit för att se det. Tre dagar senare gick militären in på just det torget och sköt skarpt. De dödade omkring 800 människor.”
Händelsen innebar sorg och smärta, men också känslan av ett misslyckande för diplomatiska ansträngningar på plats i Kairo.
“Det var svårt att se ett sådant fruktansvärt hat i det land som mitt hjärta gjort till sitt, på så många sätt.”
Åter till Mellanöstern
I sin nästa utlandspostering återvände Louise till Mellanöstern och det bar av till Jerusalem.
“Egentligen var jag posterad i Ramallah, Västbanken, men där får man inte bo som diplomat utan man reser in varje dag från Jerusalem.”
Situationen på Västbanken, med dess indelning i zoner som begränsar palestiniers rörelsefrihet, väckte många funderingar.
“När jag pratade med palestinier som berättade om sin situation och hur deras morföräldrar hade tvingats fly från sina hem när staten Israel bildades förstod jag deras sida. Men i Jerusalem träffade jag judar som kunde berätta om de förföljelser som deras släktingar hade upplevt, och hur de såg på de krig som följde efter bildandet av staten Israel. Då förstod jag deras perspektiv också.”
Började skriva
Det var här, i Jerusalem, som hon började skriva på den berättelse som blev hennes debutroman. I boken följer hon framför allt två personer, tyska Hilde och judiske Simon, båda konststudenter i Tyskland under 1930-talet och framåt.
“Det var när jag kom på karaktären Simon som jag började skriva”, berättar Louise. “Jag funderade mycket över propagandan, hur lätt det är att svepas med i den, oavsett om man är en ortodox bosättare, en palestinier eller för den delen en tysk med judisk härkomst under andra världskriget. Jag behövde en karaktär som kunde gestalta det, som kunde vara reflekterande och betrakta skeendena utifrån konstens synvinkel.”
Det är frågorna kring den mänskliga grymheten som gnager värst och som gör att andra världskriget fortfarande är så aktuellt att skriva om, tror Louise.
“Hur kan den grymheten få komma fram? Hur kunde den få liv och flöda och bli accepterad i ett helt samhälle, det går över mitt förstånd. Men det återupprepas genom historien, och propagandamaskinen hyvlar bort motståndet och får oss att tro att det inte är ondska utan som det ska vara.”
Bokens röda tråd
Romanens Hilde är uppvuxen i en familj med nära kopplingar till Hitler, och i början av historien uppmärksammas hennes konst för gestaltningen av de tyska idealen. Louise väver in den kända utställningen Entartete Kunst som visades i München 1937, där sådant som inte ansågs tyskt förlöjligades.
Konsten är som bokens själ eller röda tråd.
“Det har skrivits om det förut, men kanske inte med konsten som genomgående fokus. Jag ville ha det som glasögon.”
Efter uppdraget i Jerusalem stannade Louise kvar i ett halvår för att skriva på boken och göra research. Sedan bar det av till svenska ambassaden i Kabul för att arbeta med fredsfrämjande insatser. Det var under en tid då talibanerna avancerade militärt och USA:s diplomater inledde förhandlingar med talibaner med målet att dra tillbaka amerikanska trupper.
Nu har hon flyttat hem till Öland och fortsätter att skriva på heltid, men erbjuder också föreläsningar om de konflikter som hon har fått en nära inblick i. Nästa bokmanus kommer att skickas till förlaget under hösten. Den här gången blir det en släktkrönika som utspelar sig i Afghanistan.
“Vi hör nästan bara om krigen därifrån, men jag vill lyfta fram att det finns så mycket skönhet, historiska skatter och poesi”, säger Louise Körnung.
Tid att skriva
Längtan ut i världen har lugnat sig nu, och tillvaron på Öland passar henne.
“Jag har alltid tyckt om att skriva, men i jobbet har det bara blivit rapporter. Den politiska rapporteringen hjälper en att förstå omgivningen. Analyserna behövs för att sätta saker i sin kontext, men just nu är jag mer intresserad av människorna bakom skeendena.”
Från de många erfarenheterna av livet som diplomat finns många berättelser att lyfta fram.
“Jag vill gärna fortsätta att resa och träffa människor, men inte jobba med det. För då finns det aldrig tid att skriva.”
Text & foto: Carolina Klintefelt
