Författaren och tecknaren Jakob Wegelius har fått många priser genom åren, inte minst för berättelserna om den kluriga apan Sally Jones. Nu får han även Emilpriset, som delas ut av Smålands Akademi i samarbete med Litteraturnod Vimmerby. Läs om hans skaparprocess, vad som är arbetets efterrätt och om den vackraste platsen på jorden.
Jakob Wegelius sitter vid sitt köksbord i Mörtfors och tittar ut över nejden. Marströmmen, ett vattendrag från högländerna, går igenom byn och rinner ut i havet några mil nedströms. Det är ett mycket idylliskt ställe, bedyrar han.
Jakob Wegelius debuterade som författare 1994 med bilderboken Spionerna i Oreborg (Bonnier Carlsen), och har sedan dess skrivit och illustrerat åtta egna böcker. Han har också tagit emot många priser genom åren, däribland Heffaklumpen, Maria Gripe-priset, Augustpriset och Astrid Lindgren-priset. Det verk som ofta lyfts fram i hans produktion är serien som började med Legenden om Sally Jones (2008), och fortsatte med Mördarens apa (2014) och Den falska rosen (2020).
Stolt och tacksam
Nu tilldelas han Emilpriset 2025, ett pris till Astrid Lindgrens ära som delas ut av Smålands Akademi i samarbete med Litteraturnod Vimmerby.
– Jag är väldigt stolt och tacksam för priset. De flesta blir ju glada över uppskattning, helt enkelt, och det är klart att det bygger självförtroendet. Det betyder också att läsare uppskattar det jag gör och har glädje av det. Alla vill väl att det man gör ska spela någon roll, och när man får kvitto på det blir man jätteglad.
Jakob växte upp i Björkekärr, en förort till Göteborg. Som barn och ung var han intresserad av serier, såsom Fantomen, Asterix och Lucky Luke. Astrid Lindgrens berättelser fanns förstås med i bakgrunden som en del av den svenska kulturen. Mumintrollen publicerades som serie en dagstidning, och med pappans finska påbrå fanns en särskild relation österut.
– Som sjuttiotalsunge var det som om det stod mellan Astrid Lindgren och Tove Jansson, och då höll jag på Tove Jansson, säger han.
Både skrivandet och ritandet fanns med som tidiga intressen, och serierna var den perfekta kombinationen.
– Jag hade också en mamma som uppmuntrade mig mycket, så det var mycket hennes förtjänst att jag vågade tro på mig själv.
Den vackraste platsen
En sommar cyklade Jakobs mamma Ulla genom den småländska byn Mörtfors och tyckte att det var den vackraste platsen hon hade sett.
– Då bestämde sig mina föräldrar för att göra en gröna vågen och köpte ett sommarhus här, berättar han. Alla mina barndomssomrar har jag spenderat här. Jag fick både Småland och storstad i min uppväxt.
För omkring 25 år sedan flyttade Jakob till byn permanent tillsammans med sin fru Lena Sjöberg och deras två små barn – men till ett annat hus. Paret hade träffats på Konstfack i Stockholm och levt där i några år.
Mycket glädje
I Mörtfors hyr de även en gammal tandläkarmottagning som de har haft som sin gemensamma ateljé i alla år. Att ha en arbetsplats att gå till kan underlätta i ett konstnärligt yrke, där mycket arbete sker i projekt och på oregelbundna tider. I tandläkarhuset har de varsitt arbetsrum och en kokplatta.
– Vi har haft otroligt mycket glädje av varandra i arbetet. Vi känner varandra så väl och vet vad vi har för mål med vårt skapande.
Att det skulle kunna nöta på relationen att vara kollega med sin livskamrat är ingenting som paret Wegelius och Sjöberg har upplevt.
– Nej, tvärtom, vi har stor glädje av varandra i arbetet och kan vara varandras bollplank, det är väldigt bra.
Däremot brukar de inte samarbeta om projekt.
– Någon gång har vi försökt göra någonting gemensamt, men det är ganska svårt ändå. Jag skriver romaner och illustrerar dem, och Lena har andra slags bokprojekt.
Skrivandet först
I Jakobs kreativa process är det skrivandet som kommer först.
– Allting måste börja med en idé, och sedan börjar man nysta i den och ser vart trådrullen tar en. I något skede är det bara att sätta igång och jobba. Vid någon punkt är det färdigt, och då kommer det som jag har uppfattat som efterrätten, att få göra bilderna till.
Skrivandet och ritandet är olika slags kreativa processer, och han vill inte ställa dem emot varandra.
– Ritandet är lustfyllt, men det är också roligt att mejsla ut ett manus. Det är få moment som är tråkiga.
Idén till apan som blev Sally Jones började med att Jakob medverkade i antologin Den gula barnkammarboken (Bonnier Carlsen 2006). Där skrev och ritade han en berättelse om en lastbils äventyr. Lastbilen blir bland annat stulen av en apa.
– När jag hade skrivit den tänkte jag att den där apan var en listig en, säger han. Då började jag spåna på hennes liv. Jag hade ingen aning om att den apan skulle följa mig såhär länge. Det är så när man skriver och ritar – man vet inte riktigt vad som ska ploppa upp.
Pågående projekt
Ifall det kommer fler berättelser om Sally Jones framöver är något han inte vill berätta.
– Projekt som jag håller på med eller har tänkt göra, dem håller jag på, säger han. Det är kanske vidskeplighet, men jag pratar inte om sådant som jag inte har gjort. Däremot är det ju ett pågående projekt hela tiden att hitta på nya grejer.
Jakobs böcker klassas som barn- och ungdomslitteratur, men det är ingenting han tar någon särskild hänsyn till i skapandet.
– Mitt mål är att historien ska vara nöjsam för de flesta, konstaterar han.
Historien går först
Han tänker mer på saker som att historien ska vara spännande hela tiden, att den ska hålla ihop och att den inte ska motsäga sig själv. Det är viktigt med lager och att undvika upprepningar.
– Målgrupp tänker jag i regel på väldigt lite. Historien måste gå först, då brukar det bli bra. Utan en bra historia har man ingenting.
Emilpriset delas ut av Smålands Akademi i samarbete med Litteraturnod Vimmerby vid en ceremoni i Jönköping den 14 november. Till dess tar Jakob det lugnt i Mörtfors.
– Det är väldigt vackert här just nu, när ångorna från ån drar upp och lägger sig som ett tjusigt lock över allt, beskriver han.
