Den kalla våren låter lövsprickningens intensiva, gulaktiga grönska dröja sig kvar i landskapet. Omgivningarna runt Nybro är ett konstverk av blommande hagar. Men över Designarkivet i Pukeberg med sina tegelväggar hänger skyarna gråa.
Elin Karlsson väntar utanför och vi hinner precis innanför dörrarna till restaurangen innan tunga droppar börjar falla. Elin är årets författarstipendiat och har skrivit två böcker för läsåldern 9-12 år, Lennon och jag samt Lennon och jag i fara (Idus förlag 2023 och 2024). Berättelserna rör sig mellan spänning och vardagsrealism för barn som inte har det så enkelt.
Tillbaka i Nybro
Elin är född i Nybro, men uppvuxen utanför Kalmar. Sedan snart femton år bor hon åter i sin födelsestad, nu med man och fyra barn, men pendlar till jobbet som socionom i Kalmar.
– Jag var så ung när jag valde den linjen, säger Elin om sin utbildning. Men jag tyckte att det var intressant med människor och hur samhället fungerar. Under studieåren gjorde jag praktik inom socialtjänsten och tyckte att det var roligt.
Parallellt med studierna kom första barnet, och sedan följde tre nya små syskon, ett vart tredje år. Studier, familj och så småningom jobb tog över all tid under ett antal intensiva år.
Bakom allt låg skrivardrömmen kvar sedan barndomen.
– Jag var nog ett ganska tyst barn, en klassiskt introvert person, säger Elin med ett försiktigt leende.
Gamla flickböcker
Berättelsernas kraft upptäckte hon genom läsningen.
– Vi bodde grannar med min styvpappas mamma, och i källaren till hennes hus fanns en kartong med hans och hans systrars gamla böcker. Jag läste allt som fanns där.
Även hennes mammas gamla flickböcker om Kitty, Fem-serien och hästböcker om Britta och Silver slukades.
– Min styvfarmor var bibliotekarie, och det hände att jag fick vara hos henne på jobbet ibland. Då satt jag där och läste allt jag kom över.
Skrev om Australien
När Elin var i tolvårsåldern fick hennes mamma uppdraget som kassör i ridklubben, och det betydde att en dator flyttade in i hemmet.
– Vid den satt jag och skrev så ofta jag kunde. Jag minns särskilt en berättelse om en by i Australien. Jag skrev omkring 50 sidor på den, säger Elin och skrattar.
Där föddes också drömmen om att själv bli författare en dag, en dröm som höll i sig genom åren. I högstadiet blev det mest dikter och noveller istället för berättelser.
Men så kom studieåren och familjelivet, och skrivardrömmen var det som fick packas undan för det andra som krävde sin plats.
– Det är svårt att vara två heltidsarbetande föräldrar med småbarn, konstaterar Elin.
En annan möjlighet
Men så öppnade sig en möjlighet till en annan vardag. Istället för jobbet som handläggare sökte och fick Elin tjänst på socialtjänstens jour. Arbetstiden är schemalagd på kvällar, nätter och helger, ett upplägg som kanske inte passar alla, men som fungerar väl för henne och familjen.
– Från början tog jag det för att kunna ge mina barn kortare dagar på förskolan. Men när yngsta barnet började förskoleklass insåg jag att jag trivdes med att få så mycket tid över på dagtid.
Nu blev det äntligen fart på skrivandet igen. Elin sökte till kursen “Att skriva barnlitteratur” på Linnéuniversitetet, och den text hon skickade in som antagningsprov blev också grunden för det som senare skulle bli hennes första bok, Lennon och jag.
Inte så tvärsäker
Lennon och jag är en historia om barn som har problem i sin vardag, med bland annat mobbning, fördomar och oförstående vuxna i kompotten. Det är lätt att tänka att Elin fått inspiration från sitt arbete med utsatta barn. Men riktigt så enkelt är det inte.
– Det skulle vara oetiskt att skriva om saker jag har mött genom jobbet, säger hon. Däremot har jobbet gett mig en inblick i att saker sällan är så enkla som de verkar vara. De gånger då jag snabbt har trott att jag har förstått en situation eller en person, de gångerna har det inte gått bra. Om det är något jag vill förmedla med mina berättelser så är det att vi inte ska vara så snabba att döma varandra. Och att människor är komplexa. Även den som blir utsatt kan ha gjort dåliga saker.
Det glittrar till av en glöd i Elins blick.
– Jag tänker ofta på hur svartvitt allt är i samhällsdebatten, men det finns många frågor som aldrig blir ställda, och saker är sällan så enkla. Jag önskar starkt att världen hade varit lite mer reflekterande och lugnat sig lite, att man inte var så tvärsäker på allting.
Älskar redigering
Som årets mottagare av Litteraturnod Vimmerbys författarstipendium har Elin ägnat sig åt att utveckla det manus som hon skickade prov på vid ansökningen. Det är i stort sett färdigt, men hon har just nu en planerad paus för att kunna ta fram det lite senare och se på det med nya ögon.
– Jag är väldigt noga med att inte släppa iväg ett manus för tidigt, säger hon. Jag älskar redigeringsfasen, när jag får sitta i lugn och ro och pilla med orden, det är meditativt och avslappnande. Jag vill inte skicka ett manus innan jag vet att jag är klar.
I allt skrivarbete har hon hjälp av några olika sammanhang. Dels en grupp om tre författare, som håller ett ständigt pågående samtal vid liv via Messenger, och dels en responsgrupp som har satts samman i regi av Författarcentrum Syd. Grupperna fungerar på olika sätt, men har gemensamt att de ger sammanhang och möjlighet att få stöd i den kreativa processen.
Ytterligare ett manus har precis blivit antaget för utgivning, på annat förlag denna gång. Den här gången skriver hon för en något äldre målgrupp, 12-15 år, och kallar manuset för “prosalyrik”. Hon kommer att bearbeta det i samarbete med förlagets redaktör under hösten.
– Det är alltid roligt att få en bok utgiven, säger hon och ler.
