– Det är alltid väldigt olika vilket som kommer först, text eller musik, säger han.
Jonathan Johansson debuterade 2005 och med det nya albumet Om vi får leva, som släppts i år, har det blivit åtta album. Därutöver har han tonsatt dikter av Karin Boye för föreställningen Moln av Stina Oscarsson som sattes upp på Dansens Hus i Stockholm i februari.
– Det var första gången jag tonsatte någon annans text, i vanliga fall skriver jag all text själv. Jag fick göra en del våld på Karin Boyes text för att göra den sångbar. Text som inte är tänkt att sjungas behöver anpassas för att fungera ihop med musik, det är ju två helt olika uttryck. Den måste inte alltid förenklas, men det ska finnas en inneboende musikalitet i texten och det gör det inte alltid.
DN skrev om föreställningen Moln: ”Popsensationen Johansson, som redan medverkat i andra scenkonstsammanhang och som släpper nytt album i vår, är dragplåster för delar av publiken. Begripligt – han har ett kraftfält omkring sig.”
– Att tonsätta någon annans text är lättare än att skriva både text och musik själv, det är väldigt många spärrar man hoppar över av självcensur och ängslan. Den hantverksskicklighet man har byggt upp kan man använda brutalt och utan en massa tvekan, säger Jonathan Johansson.
Han upplever inte att han blir för respektfull mot den ursprungliga texten.
– Jag är för gammal för det nu, jag har hållit på för länge. Jag har på något sätt byggt upp ett märkligt självförtroende, som jag kanske inte borde ha. Någon annans text kan man angripa rakt på. Tanken blir klarare eftersom man står utanför texten och kan ta snabbare och ofta bättre beslut.
Jonathan Johansson medverkar tillsammans med Tove Folkesson i ett scensamtal med rubriken ”Tonsätta poesi eller ordsätta musik?” som hålls i stora salen, Stadshotellet.
